Jag själv var i en liknande sits för ett år sen ca. Jag vill börja med att förtydliga att det här inte är nåt "kasta skit på någon-inlägg" så vi har det klart och det här inte missuppfattas. För ca ett år sen hade jag ett förhållande med min första kärlek, en väldigt fin kille som fortfarande betyder, och alltid kommer betyda mycket för mig. Våra första 4,5 år tillsammans var helt fantastiska och jag var lyckligast i världen över att få vara med honom. Men sen hände något, jag vet fortfarande inte riktigt vad. Vi gled ifrån varandra på nåt sätt, jag antar att vi växte ifrån varandra, ville inte samma saker. Det började kännas lite konstigt och vi umgicks mer och mer sällan och när vi väl umgicks gjorde vi typ ingenting. En period tror jag vi inte träffades på 1,5 månad och det var inte längre en självklarhet att höras varje dag som det tidigare varit. Trots allt detta så vägrade jag väl egentligen erkänna för mig själv och andra att det inte funkade. När någon av mina vänner så svarade jag att "det visst var bra, vi hade bara lite mycket på olika håll just nu". Det var inte förrän mina två absolut närmsta vänner verkligen tog tag i mig och frågade hur jag mår och hur jag känner, på riktigt, som jag vågade inse att nä det här är inte bra längre. Även fast jag nu hade insett det så fortsatte jag kämpa ett tag innan jag tog mitt beslut. Jag och killen träffades och pratade och gjorde slut. Nu i efterhand när vi pratat om det så har vi båda erkänt att vi var mer som vänner på slutet och att det här var det bästa. Min främsta tanke innan jag tog beslutet om att göra slut var att jag verkligen inte ville förstöra allt mellan oss. Jag tänkte så att det är bäst att avsluta förhållandet istället för att traggla på och förstöra hela vår relation vi byggt upp så att vi kanske inte skulle tåla varandra efter ett tag. I fredags var det ett år sen jag för första gången på nästan 5 år som jag kunde titulera mig själv som singel, sista gången jag kom hem till han som hans flickvän. Det här året har för vår relation varit en riktig berg-och-dalbanetur, det har hela tiden gått upp och ner. Jag har gjort saker som han tagit illa upp av och han har sagt saker som jag inte accepterar att han kallar mig/säger till mig men nu för tillfället ser jag honom som en vän, en vän som har en speciell plats i mitt hjärta. Vi har upplevt så mycket tillsammans under dom 7 åren vi har känt varandra.

Jag ångrar absolut ingenting av det vi gått igenom eller vad jag har gjort. Det känns väldigt skönt att jag direkt efter att vi hade gjort slut för ett år sen att jag kände att jag gjorde rätt val. Att göra slut var det enda rätta och det som fick mig att bli lycklig igen när den där stora stenen av att "fan Emma det här är inte bra, du mår inte så bra som du borde" föll av mina axlar. Hela det här året har jag mått bra som fan och det tänker jag fortsätta göra.